På riktigt. Jag klarar inte av dig längre. Jag är så fruktansvärt trött på dig. På hur du prioriterar dig själv före alla andra, och alla andra ska göra som du vill. Allting går bra, så länge du är nöjd, allting ska vara på dina villkor. Du låter inte folk göra sin egna grej, antingen ska du vara delaktig eller så ska du ha någonting att säga till om. Varför är det så? Är du så jävla uppmärksamhetskrävande? Att sitta själv, göra sin egen grej, finns inte det i din värld?
Om du är sur, förbannad osv så går det så jävla bra, då får ingen störa dig! Men om någon annan säger något, klagar på något eller gnäller - då jävlar! Då är det så fel att vara sur, så fel att klaga - ja, enligt dig alltså.

Så trött. Så jävla trött på dig!
Så fort jag säger att jag inte orkar, att jag inte vill, då är jag tråkig. Då är jag seg, då vill jag 'aldrig' göra något. Men vill man det med någon sådan som dig? Nej, jag tror inte det. Jag tror inte att någon tycker att det är särskilt kul när du håller på såhär. Man känner sig helt klart mindre värd, du tittar på en, skrattretande. Man kan nästan se det oundkomliga flinet i mungiporna, det som sedan kommer fram när man tittar bort, när man inte längre ser.

Jag vet inte, men för mig är du inte samma person. Du är inte lika mycket värd i mina ögon längre, inte lika mycket värd för mig. Och från och med nu, tänker jag inte gå efter dina villkor längre. Jag vet hur mycket skit du snackar, bakom ryggen på folk. Och jag vet att jag är en utav de, en utav de som du snackar om med andra. Men det skiter jag fullständigt i, du får säga vad du vill. Jag bryr mig inte. Inte längre.

Tack och adjö.