Jag har suttit och funderat ett bra tag, och kommit fram till en massa saker. Jag har förändrats så oerhört mycket under de två år som har gått. Det är läskigt vad fort det går. Och det är inte bara bra att förändras såhär. Jag är så kluven just nu, jag vet inte vad jag vill, vem jag är eller hur jag vill ha nånting. Jag vill att det ska vara som förut! Jag vill vara den där glada Sanna som alltid hade humöret i topp, skrev miljoner smileysar på msn och alltid gick omkring med ett leende på läpparna.

Den Sannan har börjat försvinna mer och mer. Jag skrattar och ler fortfarande, eftersom att det är sån jag är, eller rättare sagt var.. Jag är verkligen inte samma person, och jag känner det själv. Jag fick ett sms som verkligen fick mig att tänka till, fick mig ledsen och fick mig att vilja att allting skulle vara som förut.

"Ibland önskar jag att du var mer som förut och jag är rädd att den jag lärde känna då inte finns kvar längre. Du var inte lika likgiltig och brydde dig mer, du var inte lika inåtstängd och du skulle aldrig sårat mig som du gjort de senaste året. Jag blir helt chockad när du berättar vissa saker nu. Undrar ofta vad egentligen som hänt med dig men jag vågar aldrig fråga. Jag vill inte göra dig upprörd. Jag hatar verkligen att jag är så fast i dig. Du är verkligen min drömtjej, jag har haft en hel del tjejer efter mig men jag har inte klarat av att göra något. Jag förstår inte varför jag pratar med dig, men mitt hopp om den sanna jag lärde känna försvinner mer och mer varje gång jag hör nått nytt."

Snälla, låt det bli som förut.. Låt mig bli av med den här masken som skyler mitt riktiga jag, som inte får mig att nå ut. Jag vill inte mer!