En månad närmare våren och sommaren, så oerhört skönt! Jag vill ha sommar och värme nu. Min pappa åker till Barcelona imorgon, och där är det runt 15-20 grader, och det är hemskt att jag inte får följa med :( Så han ska vara där tills på torsdag, sen åker han igen på söndag och är borta till torsdag igen. Så jag är ensam från nästa måndag till nästa torsdag, eftersom att jag har praktik imorgon och resten av veckan. Men iallafall så lovade Niklas att komma och hälsa på mig lite på onsdagen, längesen man träffade honom nu :)
Helgen har jag varit i en liten håla nånstans. Det var trevligt, trevlig familj osv. Oerhört god pizza! Iallafall, mesta av tiden spenderades framför tv och film, mysigt att bara ligga inne hela dagen och ta det lugnt. Fast jag är oerhört seg nu, så snart blir det väl sängen för min del.
Jag åkte iallafall hem idag, och satt och lipade som en liten unge i bussen. Haha, ja, pga vissa saker. Sen kom jag till stan, pappa hämtade mig vid stationen, så jag packade i lite nya saker i min väska, sen åkte jag ner till stationen igen och hem till mamma. Självklart började jag gråta på den bussen också, folk tror nog att jag är konstig. Kom hit, åt, pratade med mamma om livet, sen gick jag ut en sväng med Annie och vi pratade av oss båda två. Skönt att prata med nån!
Så nu blir det alltså sängen strax, jag är jättetrött. Och imorgon ska jag upp vid åtta, och sen vara på ica till klockan nio. Ska se vad jag får göra imorrn, nånting lugnt får jag hoppas :) Natti.

Jag vet att du inte läser det här, men jag måste skriva det. Jag åkte förbi den macken idag, Rune's eller nånting heter den. Det finns bara två pumpar där. Vi stannade där en gång när du hade hämtat mig inne i stan, vi skulle hem till dig. Du stannade där för att du ville sträcka på benen, du hade kört så långt redan innan.
Det var där du för första gången sa hur du kände. Du höll om mig och viskade "Sanna, jag tycker verkligen om dig. Jag vill att vi ska vara förevigt." Jag smälte av dina ord. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag mumlade tyst tillbaka "jag tycker om dig också", fast att jag hade så mycket mer att säga! Du höll på att bli mitt allt, jag tyckte om dig så otroligt mycket, och jag kan förfan inte glömma dig!
Det var i december, tre månader sedan. Det var alltså en månad sen vi sist sågs, men vad hände sen? Varför blev det såhär? Du sa ju föralltid, och jag trodde på dig. Och jag hatar mig själv för att jag fortfarande går runt och hoppas att en dag, en dag kanske det blir likadant som den dagen i december, fast med ett lyckligt slut? Jag vet så väl att du verkligen inte förtjänar det, men jag kan inte kontrollera mina känslor, och jag HATAR det.