Jag känner hur jag sakta sjunker tillbaka i det gamla, sakta men säkert. Jag vill inte, jag vill vara lika glad som jag var i slutet av nian, då var mitt liv på topp ärligt talat. Jag mådde bra, jag var alltid glad och "livet lekte", inga bekymmer kändes det som. Likadant under sommaren, visst kom det nergångar osv, men det var ändå ganska bra i stort sett. Men nu..
Jag känner hur det går mer och mer tillbaka till det gamla, och nu menar jag sjuan, början på åttan, då jag mådde som värst. Jag var hos skolsystern varje vecka och "pratade av mig", fast det mest var hon som pratade, jag lyssnade knappt. Jag satt i mina egna tankar och orkade inte lyssna på henne. Jag har insett att det är precis likadant nu, hos skolsystern menar jag. Jag bara sitter där, nickar och mm:ar nångång ibland, jag orkar inte lyssna på henne, hon ska inte lägga sig i mitt liv. Och vadå "prata ut", jag vill inte prata med henne, isåfall vill jag prata med någon som jag litar på, inte någon som sitter där och pratar med alla möjliga människor. Hon bryr sig inte egentligen, hon sitter bara där och låtsas bry sig för att få betalt.
Och ja, jag vet att det finns massor av människor som har det värre än mig, men jag klarar knappt av det här lilla, hur ska det gå sen när det "stora" kommer? När det händer nånting som verkligen, verkligen är jobbigt?
Och hur ska jag hjälpa mamma? Jag bara sitter där tyst när hon mår som värst, vad ska jag säga? Hon vill  ju inte prata med mig, hon bara.. sitter där och mår dåligt, och jag kan inte göra nånting, säga nånting, vad finns att göra? Så jag flyr, sätter mig vid datorn, skruvar upp volymen, pratar med mina internet-kompisar och försöker att bara glömma allt.
Allt var så bra förut, men nu är det inte alls bra längre. Jag sover dåligt, tänker alldeles för mycket, och känner hur osocial jag har blivit, jag bara sitter här vid datorn och klagar på att alla är osociala när det egentligen är jag själv som är det, varför förstår jag inte? Det kanske bara är idag som jag mår såhär dåligt som jag gjorde för tre år sen, eller kommer det fortsätta? Det orkar jag inte. Jag vill inte tillbaka till det, när jag skolkade minst en gång varje vecka, det blev ofta mer, och när jag satt hos skolsystern/kuratorn varje vecka för att "prata av mig". Jag vill må bra och vara glad. Jag är glad i skolan, tror jag. Jag skrattar och ler iallafall, jag försöker vara glad. Jag ska vara glad.
Jag förstår om ni inte orkar läsa, och inte orkar bry er, men jag var tvungen att skriva av mig.