Åh, det här känns inte alls bra. Jag känner att jag vill inte gå i skolan, jag vill inte att höstmörkret och den deprimerande tiden på året ska komma på ett långt besök nu framöver. Jag vill ha soliga mornar, fågelsång utanför fönstret och kunna vakna när jag vill. Kunna gå runt och inte göra någonting på dagarna, bara vara. Ha en glass i min hand samtidigt som jag vandrar med nakna fötter på mjukt, fluffigt gräs.
Fast på något sätt längtar jag efter hösten. Det är mysigt med naturen i alla möjliga färger - rött, grönt, gult, orange.. Det är mysigt, men vill jag ha mörkret? Vill jag ha det piskande regnet i ansiktet, eller vinden lekandes i mitt hår? Jag vet inte, jag vet inte ännu. Just nu vill jag inte ha någonting, jag vill nog inte ens ha en hjärna. Jag vill koppla bort hjärnan för en stund, och bara känna tystnaden och lugnet.
Jag läste om meditation i en tidning som pappa prenumererar på, och jag tror faktiskt att det kan vara bra i stressiga situationer. Att bara sitta ner och låta all stress, alla tankar och allt annat som tynger en, bara rinna av kroppen och man blir helt lugn. Helt utan tankar, och bara sitter i sig själv. Det fanns såklart olika metoder, men jag fastnade för en särskild där det stod att man skulle sitta och ha ett ljus framför sig. Det måste jag testa någon gång.

I fredags var jag i skolan, och det var en seg dag. Vi fick sluta engelskan tidigare, så jag och Annie hann med 16.20 bussen, och det var ju väldigt trevligt av Anders. I Eke hoppade Daniel på bussen, och när vi kom hem så åt vi och bara tog det lugnt resten utav kvällen.
På lördagen var det Alstermodagen, och under dagen var vi ute i bäckparken hela dagen och tittade på allting som höll igång. Det var väl trevligt. På kvällen gick jag och Daniel till Desiree och Alexander som åt lite kräftor, sedan gick vi upp mot Hassel. Det var inte alls trevligt, och alla började tjafsa med oss så jag och Daniel gick hem en timme efter att vi kommit dit. Jag såg också Jessica, som jag inte hälsade på :(
Idag åkte vi in till Växjö, och jag lagade middag. Det blev potatis, köttbit, brunsås, gelé och majs. Mycket gott! Sedan fick vi skjuts ner till stan av pappa, han skulle ändå till gymmet, och alldeles nyss kom jag hem.

Medan jag satt och väntade på bussen så flödade tankarna, och det är läskigt hur mycket man kan tänka bara utav lite musik. Det är läskigt hur mycket man kan sakna någon, fastän det bara var 2 minuter sedan man sågs. Man kanske vet någonting innerst inne när det blir så. Jag blir så konstig, och tänker att någonting kanske händer, att man kanske aldrig mer kommer att få se personen. Därför försöker jag ta vara på så mycket som möjligt av den tiden man faktiskt har tillsammans. Jag vet att du har hört alla andra säga det här, men carpe diem.